Bokrecension: Domen - av John Grisham

Boken börjar då den nyutexaminerade journalisten Willie (William) Traynor får anställning på en liten tidning i byn Clanton, Mississippi.

Tidningens dåvarande ägare, ”fläcken”, har i

många år misskött tidningen och till slut går tidningen i konkurs. Willie sköter kontakten med

tidningens advokat, som tipsar honom om att tidningen kan köpas – billigt. Willie är ung och

har inget att förlora, så han lånar pengar av en rik släkting och köper tidningen.

Den lilla staden chockas när en tvåbarnsmamma blir brutalt våldtagen och mördad av en

man vid namn Danny, en medlem av den lokalt ökända familjen Padgitt. Willie ger brottet

stort utrymme, och tidningen börjar blomstra. Danny Padgitt ställs till rätta, och allting

verkar lida mot ett dödstraff. Rätten och den lilla staden chockas dock när Danny Padgitt

inför öppen publik hotar juryn med vedergällning om han fälls. Inga hot hjälper, och Danny

Padgitt döms till livstids fängelse.

Men i 70-talets Mississippi så betyder ”livstid” inte alltid ”livstid”. Efter nio år så släpps

Danny Padgitt fri, och dödsdomen mot jurymedlemmarna börjar verkställas.

Willie Traynor är en ung idiot. Han är 23 år gammal, och där andra ser hinder ser han

möjligheter. Efter att ha spenderat sin skoltid med sonen till ägaren av en landsorttidning, så

börjar Willie bli intresserad av att ge sig in på samma bana. När han så har gått ut skolan, så

bestämmer han sig för att börja jobba på en liten tidning i en liten stad i det främmande

Mississippi. Även om Willie är en ung och dum kille utan större förankring i den verkliga

världen, så är det svårt att inte glädjas åt hans framgång när den väl kommer. Till en början är

folket i Clanton vänliga, men behandlar honom inte med tilltro – något som de sällan har till

någon som är mindre än en tredje generationens Clanton-bo.

Om Willie Traynor är hjälten i boken så är Danny Padgitt definitivt hans nemesis. Trots det

får man sällan någon större insyn i Danny Padgitt, vilket jag tycker är lite tråkigt. Han har levt

i en familj som i flera generationer har sysslat enbart med organiserad brottslighet – hur har

det färgat av sig på hans personlighet, på hans aktioner? Nog måste han ha fått fler

karaktäristiska drag än bara ett förakt för rättvisa, och att få större insyn i hans tycke och

tankar skulle definitivt kunna vara intressant.

Säga vad man vill om John Grisham, men han vet hur man skriver en inledning som drar

näsan närmare boken direkt (och som inte heller släpper greppet). Betrakta bara följande citat,

från bokens absoluta början:

”Efter årtionden av tålamodig vanskötsel och kärleksfull försummelse gick The Ford County

Times i konkurs 1970. Ägaren och utgivaren, miss Emma Claude, var nittiotre år gammal och

sängbunden på ett vårdhem i Tupelo. Redaktören, hennes son Wilson Claude, var i

sjuttioårsåldern och hade en metallplåt i skallen sedan första världskriget. En perfekt cirkel

av mörk transplanterad hud täckte plattan högst uppe i hans långa, sluttande panna, och hela

sitt vuxna liv hade han levt med öknamnet Fläcken. Fläcken gjorde det. Fläcken gjorde det

där. Kom hit, Fläcken. Såja, Fläcken.”

Det är här Grishams böcker ligger på topp, då han introducerar sina noga framställda miljöer,

visar upp sina karakteristiska karaktärer och lägger grunden för en lång, spännande bok.

Tyvärr brukar många av hans böcker inte förbli spännande särskilt länge, och till en början

verkar Domen sålla sig till den mängden, men efter ett tag börjar det visa sig att klassen på

boken aldrig sjunker sedan sin början, och ökar och ökar och tillkännager att det inte bara är

ännu en juridisk thriller av de många andra han har skrivit genom åren. Nej, Domen är något

annat.

Något John Grisham tenderar att komma till korta med, är miljö och personbeskrivningar.

Oftast påminner hans karaktärer mer om stjärnorna från en Hollywood-film än faktiska

personer som man kan identifiera sig med, men tidigt visar sig Domen vara en positiv

avstickare från mönstret. Istället för att presentera oss med en karaktär och en kuliss som

känns som papptillverkade för en teaterföreställning, så är både karaktärerna och staden

Clanton ovanligt levande. De har sina brister och sina egenheter, och John Grisham lyckas

faktiskt göra både staden och personerna levande.

Ett ställe som sätter John Grisham på prov är då Danny Padgitt sätts i fängelse, och sitter där i

nio år. Det överhängande hotet mot staden är borta, och John Grisham fördriver dessa nio år

genom att skriva om hur livet i staden förändras med rasintegrering i skolorna, inkallningar

till Vietnam och inflyttandet av en stor lågpriskedja i staden. Även om han lyckas använda

tiden och sidorna relativt bra, så sjunker ändå klassen på hans skrivande en del då han inte kan

återvända till Danny Padgitt som ledljus.

Något som John Grisham har tagit upp i några fler av sina böcker, fast sällan gett lika stor

plats som i den här, är rasskillnader. Boken utspelar sig i södern på 70-talet, och med det

kommer också fördomar och rasintegrering – något som John Grisham utnyttjar till fullo när

han smider ihop sin historia. En stor del av boken tillägnas vänskapen mellan Willie och Mrs

Callie, en mörkhyad kvinna på andra sidan järnvägen som av sina åtta barn har uppfostrat sju

stycken till doktorander inom olika ämnen. Den åttonde sonen, som utgör den felande länken i

familjen, är också något Willie tillägnar mycket tid till under bokens fortlöpning. Den

engelska titeln, ”The last juror” eller på svenska: den sista jurymedlemmen, syftar på just Mrs

Callie som väljs ut till att ingå i juryn som dömer Danny Padgitt till livstidsstraff, strax innan

han dömer dem till döden.

Det enda som faktiskt inte levererar fullt så mycket som man skulle kunna önska sig, är

faktiskt bokens slut. Slutet är inte speciellt oväntat eller övertygande, men jag tycker att man

kan ha överseende med det då boken levererar väldigt mycket på vägen dit. ”Det är inte målet

utan vägen dit som är det viktigaste”, är ett uttryck som känns rätt passande här, och då jag

inte kan bedöma mer än full pott så skulle betyget överbelastas om slutet var lika bra som

boken i övrigt.

I början av nittiotalet släppte John Grisham bombnedslag efter bombnedslag. Firman,

Pelikanfallet, Klienten, Dödscellen, alla sålde de som smör och översattes till alla tänkbara

språk, och det med en bra anledning. John Grishams tidiga verk var godis för ögonen och

sinnet, och oavsett vilken av böckerna det var så satt man med näsan begraven i den från

första raden till sista sidan. Det fanns inte ett spår av tråkiga ögonblick eller fattig handling –

den juridiska thrillerns födelse var ett faktum, och John Grisham var den stolta

singelföräldern.

Även om jag tycker att många av hans senaste böcker är bottennapp i jämförelse med den

guldåldern, så känns Domen som ett steg i rätt riktning för att komma tillbaka dit.

Karaktärerna, handlingen, miljöerna och absolut allt är spot on, och en fröjd att läsa. Även om

huvudkaraktären inte är jurist utan journalist, så kretsar boken fortfarande väldigt mycket om

lagens långa slagpåk och den skildringen gör John Grisham som alltid mästerligt. Det är inte

material för årets djupaste bok, men likaväl är det en nagelbitare i den klass som Grisham inte

ens har varit i närheten av att nå på flera år. Trots att boken sjunker något på vissa ställen, och

trots att spänningen ibland inte är lika hög som den skulle kunna vara, så är boken ändå väl

värd att rekommendera till vem som helst som uppskattar god läsning. Domen är en

påminnelse om hur John Grisham en gång påbörjade sitt korståg in i läsarnas hjärtan.

Publicerad onsdagen den 23 januari 2008 (kl 11.26)

Anders Norén

Ansvarig utgivare: .
Adress: Skolvägen 6, 816 80 Ockelbo. Telefon: 0297-553 22. Telefax: 0297-553 30. E-post: .

© 2003-2012 Skoltidningen En Spänn. Med ensamrätt.

Producerad av Nord Web Development.